Hitta Violet Park - Jenny Valentine

En natt, när Lucas ska ta en taxi hem, råkar han på Violet. Hon är död och placerad i en urna, och befinner sig vid mötet uppe på en hylla i taxilokalen. Av blogginläggen anledning för Lucas en inlevelse och lyckas få med sig urnan hem. För efter börjar ett sökande efter att få tag på Violets identitet, och kanske ett svar på varför hon stod på en hylla på ett taxiföretag.

Grejen med urnan och Violet är inte bokens huvudsakliga inriktning. Det är mer som något som för handlingen framåt, något som driver lucas. Egentligen handlar det mer om ett sökande efter en frånvarande förälder som en dag bara klev ur genom dörren och aldrig kom tillbaka, och hur man gör som barn i en sådan situation. Att det är så lätt att idolisera den föräldern som inte är där, och klanka ner på den som faktiskt aldrig stack. Lucas brottas Meg skuldkänslor mot sin mamma samtidigt som han är besviken på att hon inte bara rycker upp sig någon gång.

De här två historierna tvinnas samman mer än vad lucas kunnat föreställa sig. Kanske har Violet valt honom som upphittare av hennes urna av en anledning? Vet hon något om pappans försvinnande?

Boken är lagom spännande med en sävlighet som jag gillar. Det blir aldrig så stora grejer av någonting - Lucas kan få kontakt med folk från andra sidan, so what. Hans pappa är borta, kanske mördad efter vad de vet. So what. Lucas träffar sitt livs kärlek men inte heller det är en så stor grej. Jag gillar det.. Boken var som en trevlig kompis att snacka lite med. 

3/5.

Böcker, Kärlek, Realism, Relationsromaner, Övernaturligt | | Kommentera |

Jack Kerouac - På drift

Okej DNF på denna egentligen. Hoppade över ca 100 sidor på slutet, för allt var precis lika poänglöst och det gode absolut ingenting som hade några konsekvenser eller nån spänning. Att Sal har en mancrush på Dean förstår jag, jag förstår dock inte varför. Dean är skitjobbig och störig, en sån person jag aldrig skulle orka ens vara i samma rum som, och bara att läsa om honom är irriterande. Kvinnosynen i boken är förstås vidrig, men vad annat kan man vänta sig. Suck. Har slösat så många läskvällar på den här boken, jag trodde verkligen att den skulle vara djup och intressant. Väcka livslust. Men den hade helt motsatt effekt. Godnatt.
 
Numera heter romanen "På väg" vilket är en mer korrekt översättning av On the road, men jag läste den gamla översättningen. Det sägs att den nya är bättre, men samtidigt gör ju inte en översättning något åt små mansgrisar med vidrig kvinnosyn. Så jag tror nog att betyget ändå hade varit detsamma.

Skuggfärd - Magnus Engström

Yvonne inleder med att berätta att hennes pojkvän sedan fyra månader, Frank, varit borta i flera dagar och att hon börjar bli orolig. En natt går hon i sömnen och skriver ner en vägbeskrivning åt sig själv, som hon sedan är för nyfiken för att inte undersöka. Sedan börjar en irrfärd efter Frank, blandat med flykt undan tre galningar som av oklar anledning (iallafall inledningsvis) gör allt för att ha ihjäl henne.

Tyvärr kan jag inte ge den här berättelsen fler stjärnor. Historien är medioker och konstig. Jag förstår inte nödvändigheten i att placera händelserna i ett framtidsuniversum - det rör bara till saker och ting. Jag tycker att Engström sätter käppar i hjulet för sig själv genom att göra så. Det väcker bara frågor utan svar; vad i berättelsen är det egentligen som stärks av att det inte är nutid? Allt viktigt - digitalt minne, bilar, boende och husdjur - är saker vi har idag. Meddelandena som Yvonne får av Frank skriver hon med vanlig penna, marmelad och blod. Även det saker vi har redan nu.

Framförallt är det dock dialogen som är bedrövlig. Nedan följer ett exempel.

De tre galningarna har tagit fast Yvonne.

Galning: Hej svejs!
Yvonne: Öh... och vilka är ni?
Galning: Ja... vi? Du can kalla oss.. Pix, Pax och Pox! (de bryter på flera olika språk, även det av oklar anledning. Kanske för att verka mystiska och tydligt markera dem som "annorlunda")
Yvonne: Är det ni som har... H-han är... Har ni...?
Galning: Avlivat..? Honom..? Frank? Ja. Det gjorde vi. Ursäkta då! Blev du ledsen?
Yvonne: Fuck! Era äckliga sjukhuven! Varför!? Berätta!
 
[...]
 
Yvonne: Från andra sidan..?! Eh.. Jaha! Ska jag tro på det!? Har ni något... bevis?
Galning: Naturligtvis. Men vi har inte riktigt time att visa.

Och så vidare. Riktigt bedrövligt, alltså. Ungefär på den nivån jag skrev dialog i mellanstadiet. Och då var jag inget vidare på dialog. Alls.

Bilderna i serien är däremot riktigt bra. Så mitt tips till Engström får bli: låt någon annan sköta manus och historia nästa gång, så står du för illustrationerna.

Upp