The Loney - Andrew Michael Hurley

Två bröder, varav en är stum och funktionsvarierad. Den andre är hans beskyddare och bästa vän. Tillsammans reser de med sin familj för att försöka hitta ett botemedel mot Hannys stumhet. Med sig har de en präst och en liten del av församlingen för att tillsammans genomgå de andliga processer som de tror är nödvändiga för att Hanny ska kunna botas från sitt "tillstånd".

Boken byggde upp en obehaglig och samtidigt trygg känsla på ett raffinerande sätt, där pojkarna och deras lek är i fokus samtidigt som de hela tiden hänger med i vad som händer runt omkring dem. Det är läskig och enslig atmosfär ute på den brittiska landsbygden, med snålblåst och förrädiska tidvatten att anpassa sig efter. Lägg på det märkliga kristna ritualer, en mamma med en övertro på en hård men rättvis Gud som ska ställa allt "till rätta" och märkliga, ondsinta människor i den lilla byn och du får en riktigt bra grund.

Det tråkiga med boken är att jag tycker slutet kommer för snabbt, och för oförklarat. Kanske missar jag massor? Enligt framsidetexterna står det att det är mycket som pågår i det dolda och i det som inte skrivs ut. Är det så att jag inte riktigt förstår? Boken börjar verkligen nå sitt crescendo på slutet och bli riktigt bra, och riktigt otäck, och just då väljer författaren att läcka locket på. Jag känner mig nästan lite snuvad på konfekten! Som att jag inte är klar riktigt? Som att någon rivit ut mina sista sidor på något sätt. Hade gärna gett den högsta betyg för jag gillar verkligen personerna, kristendomen, övertron och de små pojkarna som inte kan göra annat än att följa med i det som de vuxna hittar på. Det är den rappa avslutningen som jag inte riktigt köper eller hänger med i och det drar ner betyget till fyra stjärnor.

The Loney av Andrew Michael Hurley har fantastiskt språk, trovärdiga karaktärer och en väldigt bra storyline. Det är avslutningen som sänker betyget. 4/5 stjärnor.

Slutet - Mats Strandberg

Nu har jag läst ut den fula boken med det storslagna namnet. Slutet. The end. I boken har mänskligheten fått reda på att världen kommer gå under om fyra veckor. En komet kommer krocka med jorden och ingenting kommer finnas kvar. Vad gör man med sina sista fyra veckor?
 

Boken blir som ett spännande tankeexperiment, vad händer med mänskligheten när vi inte har en framtid? Pengar förlorar värde. Infrastrukturen lägger av. Vem vill köra tåg sina fyra sista veckor? Eller jobba i fabrik? Fixa fram mat? Hur fungerar sjukhusen? Boken väckte så mycket tankar, och också, så mycket sorg. Ångest. Herregudars, vad skulle jag själv göra om jag hade fyra, tre, två veckor kvar? Ja, det finns det människor som får dödsbesked varje dag. Det är självklart otroligt tragiskt och en av mina största rädslor, att någon nära (eller jag själv!) ska få ett vidrigt besked. Men just att allt, ALLT, ska försvinna. Att jag skulle dö och med mig också Elli, Alvin, Pierre, min familj, mina syskon, mamam, pappa, Svaltingvägen, alla världens böcker... det är för stort och för läskigt och tanken får mig att hyperventilera lite granna. USCH. Och ändå blir boken så bra. Eller kanske just på grund av det? Av att man inte kan låta bli att dra paralleller till hur man själv skulle känna. Hur man själv skulle agera.
 
 
Tre ställen i boken där det verkligen kändes, spoilervarning på detta förstås:
- När man får reda på att hans syster är gravid. Jag blev typ arg och ba "SJÄLVKLART att han måste ha med en gravid för att maximera det riktigt jävla jobbiga". Skulle jag såklart också ha haft om jag skrivit boken själv, men blev ändå sur på det sadistiska draget mot mina tårkanaler och mitt hjärta.
- När man får reda på hur glad Stina blev när hon fick reda på att hon skulle bli mormor. Och när man inser att hon inte kommer få uppleva det. 
- Gjorde så ont i mitt hjärta att Bombom inte får vara med inne i kyrkan på sista dagen? Att alla allergiker ska ha förtur. Herregud man kan väl snora lite sista natten i ens liv, såklart att man måste få ha med sina djur?! Tyckte så synd om honom och de andra hundarna som var utanför. (Vet att de går ut i slutet men hallå han var ju jätteorolig, han måste ha ångest x3000 därutanför för han vet inte vad som händer).

Själva storyn i sig är liksom inte huvudsaken. Den är helt okej spännande, kärleksfull, mysig. Inget speciellt. Det är liksom nedräkningen och kometen som gör allt. ALLT. Det är så mäktigt att skriva en bok där slutet liksom är beskrivet redan från början. Och ändå få mig som läsare att fortsätta läsa. Jag förstår inte Simon som vill ut och festa och försvinna iväg hela tiden, umgås med sina platta tråkiga kompisar istället för att vara med sin familj. Jag skulle aldrig ha prioriterat likadant. Men jag är fascinerad och intresserad av att läsa varför och hur han kan prioritera så.

Jaaaaja. Nu har jag bluddrat på hur länge som helst. Den var riktigt bra och jag tycker alla borde läsa den. Bra boktips i boken, smarta karaktärer, smarta åsikter. Love it.
 
5/5 stjärnor.

The Earth Hums in B Flat - Mari Strachan

Har börjat få lite ångest för att jag äger så många hyllvärmare - jag köper nämligen nya böcker i bra mycket högre fart än jag hinner läsa dem. Så i ett försök att läsa lite fler av de som stått där längst införde jag idag en idé om att helt enkelt börja i vänstra översta hörnet av bokhyllan och jobba mig framåt. Tänker att det dessutom är lite klimatsmart att försöka läsa de böcker jag redan äger i första hand, istället för att köpa massa nytt? (Kommer dock inte kunna hålla mig från att handla en del också om jag känner mig själv rätt...) Nåväl, den första hyllvärmaren i ordningen blev därför denna: The Earth Hums in B Flat av Mari Strachan. Köpt en gång på Magasinet här i Linghem pga fint omslag och en lockande baksidetext. Så här stod det på baksidan: 

Gwenni Morgan är inte som de andra flickorna i den lilla walesiska byn hon bor i. Frågvis, bokslukande och full av energi: hon kan flyga i sömnen och älskar att leka detektiv. När en granne mystiskt nog försvinner, och ingen verkar ställa de rätta frågorna till rätt personer, bestämmer sig Gwenni för att starta sin egen utredning.

Det här är en bok där det händer otroligt mycket på många plan. Berättelsen framförs genom Gwenni, på ett barns oskuldsfulla och fantasifulla sätt. Många gånger förstår jag som läsare mer än vad Gwenni gör i stunden, just för att jag är äldre och har mer erfarenhet av att vuxna säger en sak men menar en annan. Genom ett barns ögon är det mycket som ter sig märkligt, speciellt när det inte talas klartext och de vuxna försöker lägga locket på eller låtsas som ingenting. Ändå försöker Gwenni finna sin egen logik i det hon ser och hör, och utifrån denna sedan agera. Vilket ibland såklart blir fel. Men oftast förstår hon mer än vad de vuxna ens är i närheten av att göra.

Allt börjar med att Ifan Evans försvinner. Därefter bryter så sakteligen Gwennis mamma ihop, Mrs Pughs rävboa försvinner under märkliga omständigheter och Gwenni bästa vän säger upp deras kindle spirit-vänskap. Vad är det egentligen som händer i byn?

Boken är underbart berättad och karaktärerna är otroligt djupa och genomarbetade. Gwennis familj, mamman som ständigt är på bristningsgränsen, pappan som är tryggheten och godheten själv (så mycket förståelse för Gwenni och andra utsatta i samhället! Och även den orubbliga kärleken till Gwennis mamma, trots hennes allt djupare depression, är hjärtskärande och så vacker), Nain med sin klokhet och sin undulat, och alla andra i den lilla byn där alla känner alla och skvaller sprider sig som en löpeld. Allt och alla tillför sitt eget lilla strå till stacken och gör boken till ett litet underverk, precis som Gwenni själv. Boken var både sorglig och stark: Gwenni hanterar livets motgångar på sitt eget sätt, och det resulterar i en helt fantastisk läsupplevelse ❤️

Betyg: 5/5.

Upp