Det - Stephen King

Vad i HELVETE hände i slutet? Beverly har sexualiserats i hela boken (hon är elva år. ELVA ÅR. Och fokus från sida ett till ettusentrehundra är hennes knoppiga bröst, tighta jeansshorts och fylliga läppar. HON ÄR ELVA ÅÅÅÅÅR) men på slutet blir det så vidrigt gubbsjukt att jag knappt klarar av att läsa. Enda lösningen för att de sju barnen ska kunna ta sig ut ur kloakerna är att alla sex pojkar ska ”föra in sin sak” i Beverly. Det är alltså sex sexscener där elvaåringar ligger med varandra - för de ”måste” ju. Jag var glad i början att åtminstone en tjej tilläts vara med i den annars så manstäta boken - men insåg snart att hennes primära syfte är att pojkarna ska ha något att åtrå samt i slutändan för att de ska få sin ”belöning”. Jag förstår knappt ens vad jag läser. Det är så sjukt.

 

I övrigt var boken fruktansvärt seg och borde ha bantats ner avsevärt. Mycket av Derrys historia hade kunnat hoppas över alternativ kortas ner. Att karaktärerna hela tiden måste gås igenom en och en är också förbannat irriterande - boken kommer aldrig framåt eftersom samma tidpunkt hela tiden ska beskrivas sju gånger utifrån olika karaktärer. Ibland rent av 14 gånger eftersom skeenden beskrivs från både 58 och 86. Det här var 1300 sidor som berättar en historia som hade kunnat berättas på hälften. För vad har egentligen hänt? Är besviken och förvirrat äcklad av hur boken visade sig vara. Boken får ynka 2/5.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Fick låna boken av min fina lillasyster som själv fick den i julklapp och läste ut den i mellandagarna. John Green är lite av en husgud och vi har båda gillat allt vi tidigare läst av honom, mer eller mindre. Min bästa är Looking for Alaska, men Förr eller senare exloderar jag var såklart en upplevelse utöver det vanliga och min favoritvänskap i böcker kind of någonsin är Q och hans vänner i Paper Towns. Den jag hittills varit minst imponerad av är An Abundance of Katherines som jag tyckte var ganska larvig, men annars: den här författaren är pure joy. 


Den här boken då. De vidriga beskrivningarna av Azas sår på fingret till trots, så var det en riktigt fin och bra bok. Jag var förvisso tvungen att helt hoppa över vissa sektioner pga helt överjävla äckligt med det där såret men ja, jag kan köpa att det ändå var ett viktigt inslag. Gillar att kärleken inte tar över och upptar den största delen av boken utan får vara lite i periferin. Viktigast är vänskapen med Daisy och det egna välmåendet vilket ändå känns rimligt. Kan relatera till Aza och hennes självupptagenhet, jag tror vi alla är så mer eller mindre. Det var inte Greens bästa bok, men heller långt ifrån den sämsta. Det mesta han rör vid blir bra och så även denna, som placerar sig någonstans i mitten. 4/5.

Fight Club - Chuck Palahniuk

Det enklaste här för att få till en riktigt smart och snygg recension vore kanske att skriva den i någon form av regel-upplägg, eller helt enkelt endast kommentera boken med att man helt enkelt inte talar om slagsmålsklubben. 


*Tystnad.*


Men nej, den här boken måste kommenteras, och jag är fortfarande lite för valborgs-trött i huvudet för att orka tänka ut en smart och snygg recension, so here comes helt enkelt en vanlig hederlig sådan: 


Fight club är endast 208 sidor, ändå händer det extremt mycket på den tiden. Det är korta inhopp i olika tid och rum, där berättarjaget kastar oss in i händelser och scener som denne upplever, blandat med minnen och drömmar. Ibland är det tvära kast men på något sätt får man ihop storyn ändå. Kanske beror det på att jag har sett filmen innan, men jag vill inte tro det. Jag tror snarare att det faktum att jag har sett filmen förstör mer än det hjälper mig i den här bokens fall. Jag måste sluta med sånt, att se filmer baserade på böcker innan jag läst originalet. Blir alltid så besviken i efterhand annars. Blev förbannad på mig själv när jag fick reda på att det var en bok, vilket skedde långt efter att jag sett filmen - precis som Chuck Palahniuk själv nämner i bokens efterord. Att han fortfarande får förklara sig som den som skrev boken, INNAN filmen, eftersom folk alltid frågar "Finns det en BOK?" när filmen omtalas och boken nämns. Suck. Vill inte vara en av dem.

Tydligen är det så att Fight club från början endast var 7 sidor lång och skriven som en novell, där fokus helt låg på reglerna i slagsmålsklubben snarare än huruvida det hade med slagsmål att göra eller inte. De sju sidorna är nu kapitel 6 i boken, den helt orörda novellen, som jag förstod det. Lite häftigt ändå. Älskar såna anekdoter, och var såklart tvungen att läsa om kapitlet igen när boken var färdig. Det står sig ensamt.

Boken är förstås våldsam, men det är berättandet och språket som lyfter den och gör den speciell. Det, och insikten om det meningslösa liv de allra flesta av oss lever, och att vi vet om det, men att vi ändå inte väljer att göra något åt det. Att det krävs så drastiska grejer som mordförsök och rejäla slagsmål för att väcka upp oss ur vår vardagsdvala och få oss att känna oss levande. Fight club är en samtidsklassiker med sjukt sorglig innebörd. Ett slag i magen på det vi kallar livet. Fenomenal.


Fight Club av Chuck Palahniuk får 5/5 stjärnor.
Böcker, Femstjärnigt, Höga förväntningar | | Kommentera |
Upp