Fight Club - Chuck Palahniuk

Det enklaste här för att få till en riktigt smart och snygg recension vore kanske att skriva den i någon form av regel-upplägg, eller helt enkelt endast kommentera boken med att man helt enkelt inte talar om slagsmålsklubben. 


*Tystnad.*


Men nej, den här boken måste kommenteras, och jag är fortfarande lite för valborgs-trött i huvudet för att orka tänka ut en smart och snygg recension, so here comes helt enkelt en vanlig hederlig sådan: 


Fight club är endast 208 sidor, ändå händer det extremt mycket på den tiden. Det är korta inhopp i olika tid och rum, där berättarjaget kastar oss in i händelser och scener som denne upplever, blandat med minnen och drömmar. Ibland är det tvära kast men på något sätt får man ihop storyn ändå. Kanske beror det på att jag har sett filmen innan, men jag vill inte tro det. Jag tror snarare att det faktum att jag har sett filmen förstör mer än det hjälper mig i den här bokens fall. Jag måste sluta med sånt, att se filmer baserade på böcker innan jag läst originalet. Blir alltid så besviken i efterhand annars. Blev förbannad på mig själv när jag fick reda på att det var en bok, vilket skedde långt efter att jag sett filmen - precis som Chuck Palahniuk själv nämner i bokens efterord. Att han fortfarande får förklara sig som den som skrev boken, INNAN filmen, eftersom folk alltid frågar "Finns det en BOK?" när filmen omtalas och boken nämns. Suck. Vill inte vara en av dem.

Tydligen är det så att Fight club från början endast var 7 sidor lång och skriven som en novell, där fokus helt låg på reglerna i slagsmålsklubben snarare än huruvida det hade med slagsmål att göra eller inte. De sju sidorna är nu kapitel 6 i boken, den helt orörda novellen, som jag förstod det. Lite häftigt ändå. Älskar såna anekdoter, och var såklart tvungen att läsa om kapitlet igen när boken var färdig. Det står sig ensamt.

Boken är förstås våldsam, men det är berättandet och språket som lyfter den och gör den speciell. Det, och insikten om det meningslösa liv de allra flesta av oss lever, och att vi vet om det, men att vi ändå inte väljer att göra något åt det. Att det krävs så drastiska grejer som mordförsök och rejäla slagsmål för att väcka upp oss ur vår vardagsdvala och få oss att känna oss levande. Fight club är en samtidsklassiker med sjukt sorglig innebörd. Ett slag i magen på det vi kallar livet. Fenomenal.


Fight Club av Chuck Palahniuk får 5/5 stjärnor.
Böcker, Femstjärnigt, Höga förväntningar | | Kommentera |

The Last Days of Jack Sparks - Jason Arnopp

Jag jag jag jag jag är så svag för det här konceptet på en bok! När jag jag jag skulle välja bok den här gången tog jag jag jag god tid på mig för att plocka ut en som jag jag verkligen skulle gilla. Någon som liksom har alla de där små beståndsdelarna för att det ska bli en riktig Amanda-bok. Jag jag jag gillar skräck, mysterier, övernaturligheter och jag jag jag-perspektiv. Gärna ett lite speciellt upplägg, med inblandade brev, chattloggar eller typ serierutor. Det blev till sist The Last Days of Jack Sparks, för det kändes som att den skulle kunna leva upp till alla mina mina mina förväntningar. Och det gjorde den! Den både skrämdes och mind fuckades och upptog plats på min min min hjärnbark även när jag jag försökte koncentrera mig på annat, precis som en bra bok ska. 

The Last Days of Jack Sparks av Jason Arnopp, 4/5 stjärnor. Gillade omslaget också!

 
Precis som boktiteln antyder, rymmer den de händelser som Jack Sparks råkade ut på under de sista veckorna i sitt liv. Han är en undersökande journalist som tidigare gett sig in i gängkulturen och testat droger i två uppmärksammade böcker, och i sin fjärde ska han nu försöka få kontakt med det övernaturliga. Det börjar med att han deltar i en exorcism som han inte riktigt kan ta på allvar, och kort därefter brakar helvetet löst, great pun intended. En youtube-video med skrämmande innehåll publiceras på hans privata youtube-kanal utan att någon kan förklara varför. I sitt sökande efter svar börjar Jack väcka saker till liv som man kanske helst skulle vilja att förblev ostörda, för att uttrycka det milt. Och det som presenteras i boken är de anteckningar som han för under dessa sista veckor, blandat med fotnoter och ljudupptagningar insamlade och inkluderade av hans bror post mortem. Jag jag jag jag jag rekommenderar den här boken starkt.
 
Snygga detaljer i boken också. Som här, kapitel 6-6-6.

Min min min min mobilkamera har börjat tröttna på att fokusera ordentligt, text är helt omöjligt att få med bra på bild! :( Här står det iallafall "I'm way too good at buring things. Guilt and shame a speciality". Understruket pga story of my my my life.
 

Steglitsan - Donna Tartt

Det var en lång bok, som har tagit lång tid att ta sig igenom. Fördelen med böcker som tar längre tid är att man hinner lära känna karaktärerna på ett alldeles speciellt sätt. I Steglitsan var det många karaktärer som växte i och med antalet sidor. Theo, Hobie, Theos mamma, Boris... till och med Theos pappa växte som karaktär och var inte rakt igenom svart eller vit. Också en alkoholist har sina gråskalor. 

Steglitsan av Donna Tartt, 4/5 stjärnor. 
 
Jag måste säga att mina förväntningar var väldigt höga, och att de tyvärr inte uppfylldes till fullo. Det är så många som lovprisat boken att jag hade förväntat mig så mycket mer. Kanske är det orättvist mot boken att döma den mot vad andra har sagt, men jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken. Jag älskade mystiken i Den hemliga historien, det som lågt dolt och förblev magiskt mytologiskt. I Den lille vännen var det istället den amerikanska landsbygden som trollband mig. I Steglitsan blir det lite väl mycket personlig misär och nedstämdhet för min smak. Theo är relativt svår att fatta sympati för och det var tungt att därför "tvingas" umgås med honom under nästan 800 tidningstunna sidor. När Boris dök upp i bilden suddades det tråkiga ut, och pojkarnas relation var en dröm att läsa om - destruktiviteten till trots. Men när det var dags för Theo att börja om på ny kula i New York var det återigen lite tomt att lämnas ensam med honom. Jag gillar mer de karaktärer som rör sig i Theos närhet än Theo själv, om man får säga så. 

Trots sin längd var boken lättläst. Den var liksom inte tung i läsningen. När jag väl satte mig med den plöjde jag ganska många sidor åt gången, det var fint flyt i språket och en väldigt noggrann och bra översättning. Det är väl historien i sig som inte riktigt når ända fram. Jag är åtminstone glad att jag äntligen har läst boken, den hade stått på min att läsa-lista allt för länge. Skönt att vara ute på andra sidan och ha berättelsen inom mig!
Upp