Den sista migrationen - Charlotte McConaghy

När de sista djurarterna på vår planet börjar dö ut en efter en, bestämmer sig Franny Lynch för att följa med de sista migrerande silvertärnorna till deras slutdestination på andra sidan världen. Hon lyckas få en plats på fiskebåten Saghani, och tillsammans med de andra ombord påbörjar hon den kanske sista resan över världens hav för att fånga fiskar och söka efter flyttande fåglar. På båten nystas delar av Frannys förflutna upp, och besättningen börjar fråga sig vem det är som de egentligen har låtit kliva ombord. Är hon en mördare? Har hon suttit i fängelse? Varför saknas det tår på hennes fötter, och varför bär hon kniv? Och vem skriver hon brev till hela tiden?
 
Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är svårbetygsatt men landar på 4 av 5 stjärnor... tror jag. 
 
Det är en dyster stämning över hela boken, det dystopiska med de utdöende arterna och klimathotet hänger liksom som en tung väv över alltihop. Det ska såklart vara på det viset, men jag drar mig hela tiden för att plocka upp boken igen bara för att det är så dystert. Så destruktivt. Jag har svårt att relatera till Franny som ska vara lika svårtjudrad som ett vilt djur, jag kan inte riktigt förstå den sortens personlighet, det är väl bara att skärpa sig? Men såklart, då hade det inte blivit en lika naturromantisk roman.
 
 
Jag gillar livet på båten och ser framför mig hur de slåss mot elementen, likt fiskebåtarna i de olika extrema dokumentära fiskeprogrammen på Animal Planet. Trots det var jag lite rädd att tiden på båten skulle ta upp hela boken, och det kändes lite trist pga så liten yta och så begränsat. Men det löste författaren fint genom att hela tiden hoppa fram och tillbaka i tiden och i berättelsen så att vi inte drunknade i knopnamn och båttermer.

 
Jag tycker mycket av det som tynger Franny går att gissa sig till, men egentligen gör det inte så mycket, storheten ligger i att man får följa henne mot de olika händelserna snarare än att man blir förvånad över dem. Jag trodde inte jag skulle gråta i slutet men jo visst grät jag lik förbannat. Delarna med Iris var too much to handle till och med för mig, och det sista brevet från Niall: då fick jag slänga in den stora grin-handduken.
 
 
Betyget är svårt för jag gillade den verkligen men blir också ledsen av att tänka på den, och jag är ingen sucker för sorg och elände. Det må vara väldigt mycket kärlek inom dessa sidor också, men den tar inte bort känslan av sorg och PANIK ÖVER KLIMATET som man får och som gör att jag förknippar boken pyttelite med ångest? Jag ger den fyra nu och får se om den växer för mig till en femma framöver. Känns bättre att isåfall höja betyget istället för att sänka det. Jag har också SPOILER ALERT svårt att köpa hennes sömngångartendenser, att hon mördar killen i gränden och hela slutet med Ennis och helikoptern och... Hm, nja. Fyra stjärnor it is from me. Men en lärdom har vi: vi bör alla försöka hitta oss en egen Niall Lynch.
 
 
0 kommentarer