Slutet - Mats Strandberg

Nu har jag läst ut den fula boken med det storslagna namnet. Slutet. The end. I boken har mänskligheten fått reda på att världen kommer gå under om fyra veckor. En komet kommer krocka med jorden och ingenting kommer finnas kvar. Vad gör man med sina sista fyra veckor?
 

Boken blir som ett spännande tankeexperiment, vad händer med mänskligheten när vi inte har en framtid? Pengar förlorar värde. Infrastrukturen lägger av. Vem vill köra tåg sina fyra sista veckor? Eller jobba i fabrik? Fixa fram mat? Hur fungerar sjukhusen? Boken väckte så mycket tankar, och också, så mycket sorg. Ångest. Herregudars, vad skulle jag själv göra om jag hade fyra, tre, två veckor kvar? Ja, det finns det människor som får dödsbesked varje dag. Det är självklart otroligt tragiskt och en av mina största rädslor, att någon nära (eller jag själv!) ska få ett vidrigt besked. Men just att allt, ALLT, ska försvinna. Att jag skulle dö och med mig också Elli, Alvin, Pierre, min familj, mina syskon, mamam, pappa, Svaltingvägen, alla världens böcker... det är för stort och för läskigt och tanken får mig att hyperventilera lite granna. USCH. Och ändå blir boken så bra. Eller kanske just på grund av det? Av att man inte kan låta bli att dra paralleller till hur man själv skulle känna. Hur man själv skulle agera.
 
 
Tre ställen i boken där det verkligen kändes, spoilervarning på detta förstås:
- När man får reda på att hans syster är gravid. Jag blev typ arg och ba "SJÄLVKLART att han måste ha med en gravid för att maximera det riktigt jävla jobbiga". Skulle jag såklart också ha haft om jag skrivit boken själv, men blev ändå sur på det sadistiska draget mot mina tårkanaler och mitt hjärta.
- När man får reda på hur glad Stina blev när hon fick reda på att hon skulle bli mormor. Och när man inser att hon inte kommer få uppleva det. 
- Gjorde så ont i mitt hjärta att Bombom inte får vara med inne i kyrkan på sista dagen? Att alla allergiker ska ha förtur. Herregud man kan väl snora lite sista natten i ens liv, såklart att man måste få ha med sina djur?! Tyckte så synd om honom och de andra hundarna som var utanför. (Vet att de går ut i slutet men hallå han var ju jätteorolig, han måste ha ångest x3000 därutanför för han vet inte vad som händer).

Själva storyn i sig är liksom inte huvudsaken. Den är helt okej spännande, kärleksfull, mysig. Inget speciellt. Det är liksom nedräkningen och kometen som gör allt. ALLT. Det är så mäktigt att skriva en bok där slutet liksom är beskrivet redan från början. Och ändå få mig som läsare att fortsätta läsa. Jag förstår inte Simon som vill ut och festa och försvinna iväg hela tiden, umgås med sina platta tråkiga kompisar istället för att vara med sin familj. Jag skulle aldrig ha prioriterat likadant. Men jag är fascinerad och intresserad av att läsa varför och hur han kan prioritera så.

Jaaaaja. Nu har jag bluddrat på hur länge som helst. Den var riktigt bra och jag tycker alla borde läsa den. Bra boktips i boken, smarta karaktärer, smarta åsikter. Love it.
 
5/5 stjärnor.

Jack Kerouac - På drift

Okej DNF på denna egentligen. Hoppade över ca 100 sidor på slutet, för allt var precis lika poänglöst och det gode absolut ingenting som hade några konsekvenser eller nån spänning. Att Sal har en mancrush på Dean förstår jag, jag förstår dock inte varför. Dean är skitjobbig och störig, en sån person jag aldrig skulle orka ens vara i samma rum som, och bara att läsa om honom är irriterande. Kvinnosynen i boken är förstås vidrig, men vad annat kan man vänta sig. Suck. Har slösat så många läskvällar på den här boken, jag trodde verkligen att den skulle vara djup och intressant. Väcka livslust. Men den hade helt motsatt effekt. Godnatt.
 
Numera heter romanen "På väg" vilket är en mer korrekt översättning av On the road, men jag läste den gamla översättningen. Det sägs att den nya är bättre, men samtidigt gör ju inte en översättning något åt små mansgrisar med vidrig kvinnosyn. Så jag tror nog att betyget ändå hade varit detsamma.
 
Betyg: 1/5. Om jag ens har rätt att betygsätta när jag inte läste klart den.

Hemsökelsen på Hill House - Shirley Jackson

Jag blir inte klok på den här boken! Jag både älskar läsningen och blir lite snopen av den, som att jag hade hoppats på mer. Eleanor är en spännande karaktär: hon är oberäknelig och inte alltid ärlig. Hon åker till Hill House för att delta i en vetenskaplig undersökning av det hemsökta huset, i egenskap av att ha upptäckt övernaturliga fenomen som barn. Där finner hos också Theodora, en ung kvinna med något som liknar telepatiska kunskaper, och Luke, arvingen till huset. Ansvarig för undersökningen är Dr Montague, som också är den äldsta i sällskapet och kanske den mest stabile under de kommande nätterna. Alla är således helt medvetna om Huset Hill och dess hemsökthet, så däri klingar inte obehaget. Snarare är det hur de olika karaktärerna påverkas av huset och det som händer, som är det riktigt obehagliga. Från och till är det riktig Alice i Underlandet-stämning, man får en känsla av att de sitter vid the Mad Hatters bord och diskuterar över en kopp te. 
 
Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House får 3/5 stjärnor.

Jag hade hoppats att jag skulle bli mer skrämd. Samtidigt känner jag ett lugn och en tacksamhet över att doktorn är så pragmatisk, och att den lilla gruppen oftast skojar bort det som händer, utan att ignorera eller nonchalera farorna. Jag gillar liksom formen som skräcken och obehaget presenteras, med medvetna karaktärer snarare än de som helt omedvetna kommer till ett hus som visar sig vara hemsökt och hur det liksom går upp för dem mer och mer. Jag har trots allt ändå svårt att förstå hur eller varför de stannar kvar - kanske har det med husets förbannelse att göra. För är huset tomt? Är det huset själv som är ont, eller finns det en eller flera närvaro(r?) i huset?

Bra, men inte SÅ bra som jag hade önskat. Den lyckades förvisso ge mig mardrömmar. Men jag hade velat att den var så obehaglig att jag inte ens vågade läsa den när mörkret fallit, eller sova med lampan släckt.
Upp