Reign of the Fallen - Sarah Glenn Marsh

Alltså. Det här kan vara den finaste boken jag äger. Älskar omslaget och glittret och det rosa och alltihop <3 Ville ta kort på den hela tiden och typ gå runt och känna på den konstant för att den var så fin? Den kom med page habit-boxen och landade i brevlådan i februari. Eftersom jag gillade den första boken från Page Habit så pass mycket så satte jag tänderna i den här direkt efter. Reign of the Fallen av Sarah Glenn Marsh.
 
 
Men ugh. Det gick segt. Jag har svårt för fantasyvärldar som inte är ordentligt förklarade. Jag saknade kartor, eller åtminstone tydligare beskrivningar av hur världen fungerar och är uppbyggd. Det tog lång tid att lista ut hur de Döda såg ut i den verkliga världen, det förklarades först ganska långt in i boken att de exempelvis var helt täckta med tyg och bar masker. En sådan förklaring hade jag velat ha tidigare. Jag kom heller aldrig karaktärerna riktigt nära. Jag känner ingenting när de dör/förälskar sig/gör bort sig, trots att författarens noteringar om "svåraste scenen att skriva i hela boken" tyder på att jag vid det här laget borde känna åtminstone något. Men icke. Jag irriterar mig istället ganska rejält på huvudrollsinnehavaren och även på yrket hon utövar. Om hon nu jobbar heltid och är MASTER i att föra de döda från dödsriket till vår värld och skydda sig från shades, borde hon väl alltid bära med sig diverse elddon om eld är det enda som tar kål på dessa monster? Hon känns aldrig förberedd och blir alltid tagen på sängen, men som expert borde man väl vara tränad i alla situationer? Vad vet jag, jag kan ju ingenting om det här landet. Nä. Det tog aldrig fart riktigt och jag lärde aldrig känna karaktärerna. Två stjärnor.

Det - Stephen King

Vad i HELVETE hände i slutet? Beverly har sexualiserats i hela boken (hon är elva år. ELVA ÅR. Och fokus från sida ett till ettusentrehundra är hennes knoppiga bröst, tighta jeansshorts och fylliga läppar. HON ÄR ELVA ÅÅÅÅÅR) men på slutet blir det så vidrigt gubbsjukt att jag knappt klarar av att läsa. Enda lösningen för att de sju barnen ska kunna ta sig ut ur kloakerna är att alla sex pojkar ska ”föra in sin sak” i Beverly. Det är alltså sex sexscener där elvaåringar ligger med varandra - för de ”måste” ju. Jag var glad i början att åtminstone en tjej tilläts vara med i den annars så manstäta boken - men insåg snart att hennes primära syfte är att pojkarna ska ha något att åtrå samt i slutändan för att de ska få sin ”belöning”. Jag förstår knappt ens vad jag läser. Det är så sjukt.

 

I övrigt var boken fruktansvärt seg och borde ha bantats ner avsevärt. Mycket av Derrys historia hade kunnat hoppas över alternativ kortas ner. Att karaktärerna hela tiden måste gås igenom en och en är också förbannat irriterande - boken kommer aldrig framåt eftersom samma tidpunkt hela tiden ska beskrivas sju gånger utifrån olika karaktärer. Ibland rent av 14 gånger eftersom skeenden beskrivs från både 58 och 86. Det här var 1300 sidor som berättar en historia som hade kunnat berättas på hälften. För vad har egentligen hänt? Är besviken och förvirrat äcklad av hur boken visade sig vara. Boken får ynka 2/5.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Fick låna boken av min fina lillasyster som själv fick den i julklapp och läste ut den i mellandagarna. John Green är lite av en husgud och vi har båda gillat allt vi tidigare läst av honom, mer eller mindre. Min bästa är Looking for Alaska, men Förr eller senare exloderar jag var såklart en upplevelse utöver det vanliga och min favoritvänskap i böcker kind of någonsin är Q och hans vänner i Paper Towns. Den jag hittills varit minst imponerad av är An Abundance of Katherines som jag tyckte var ganska larvig, men annars: den här författaren är pure joy. 
 
 
Den här boken då. De vidriga beskrivningarna av Azas sår på fingret till trots, så var det en riktigt fin och bra bok. Jag var förvisso tvungen att helt hoppa över vissa sektioner pga helt överjävla äckligt med det där såret men ja, jag kan köpa att det ändå var ett viktigt inslag. Gillar att kärleken inte tar över och upptar den största delen av boken utan får vara lite i periferin. Viktigast är vänskapen med Daisy och det egna välmåendet vilket ändå känns rimligt. Kan relatera till Aza och hennes självupptagenhet, jag tror vi alla är så mer eller mindre. Det var inte Greens bästa bok, men heller långt ifrån den sämsta. Det mesta han rör vid blir bra och så även denna, som placerar sig någonstans i mitten. 4/5.
 
Upp