Läsning i februari 2016

 
Under februari har jag hållt ett lite mer "normalt" lästempo än i januari. Jag har tagit mig igenom fem stycken böcker av olika längd och från olika genrer, och gett dem helt skilda betyg. 

Börjar vi med månadens topp-läsning hittar vi den sist avslutade boken: Maus av Art Spiegelman. Grafiska romaner går såklart alltid fortare att läsa än vanliga böcker, men de måste vara väldigt mycket vassare för att verkligen fastna, eftersom man inte är kvar i boken lika länge. Maus var en upplevelse jag både skrattade och grät inför, och den hamnar i listan över böcker att rekommendera till alla andra sorters läsare: både de erfarna och de nyinvigda. Eftersom Maus alltid dyker upp på frågor i TP och liknande känns det också bra att ha kunskapen om den nu ;)

Två böcker kammade hem näst högsta poängen och hamnade på en slutgiltig fyra: Fangirl av Rainbow Rowell (helt underbart namn på en författare förövrigt) och Boktjuven av Markus Zusak som jag ÄNTLIGEN tog mig igenom (började ju med den redan 2010...). Båda två är minnesvärda och finns med mig fortfarande fast på olika sätt: Fangirl hade sin underbara personlighet i karaktären Levi, och Boktjuven hade Leisels pappa Hans som fick mitt hjärta att smälta till en liten boll. 

Förutom feel-good YA och olika minnesbilder från andra världskriget har jag också tagit mig igenom en bok som klassas som skräck: Suicide Forest av Jeremy Bates. Jag gillade karaktärerna och de trovärdiga handlingsmönstren hos dem, men blev lite besviken på att den inte var så läskig trots allt. 

Månadens bottennapp var Sir Athur Conan Doyles The sign of four, med och om Sherlock Holmes i spetsen. Jag älskar att läsa om just huvudpersonen men somnar av tristess däremellen, när de invecklade och otroliga brottsmakarna ska hålla låda i tiotals sidor om varför de handlat som de gjort... snark. Kommer dock inte avskräckas från vidare läsning om Sherlock, bara ta ett uppehåll liknande det mellan Sign of four och A study in scarlet som jag läste dessförinnan.

Februari var en trevlig läsmånad där jag trots allt placerade mig mer på övre skalan än på den undre, vilket är något att glädjas åt tycker jag. Det är ju tråkigt att lägga tid på att läsa böcker man inte gillar.
Läsning, Sammanställningar | | Kommentera |

The Complete Maus - Art Speigelman

Maus gavs ut mellan 1987-1996 och räknas numera som en klassiker inom serievärlden. I boken får vi följa Art Spiegelman (författaren själv) och hur han jobbar med att intervjua sin pappa om dennes upplevelser från andra världskriget, som jude i 30-talets Polen. Det är ett spännande berättargrepp, att blanda nutiden med dåtiden och låta boken handla om både pappan som han är och lever idag, med hur han med smarta lösningar och otrolig flit arbetade sig igenom de vidrigaste situationer på vägen fram till, och ut ur, Auschwitz. Då pappan är allt annat än en genomgod och problemfri personlighet blir vi som läsare påminda om att allt varken är svart eller vitt, och jag fascineras över hur ärlig Spiegelman är i sina beskrivningar av fadern. Han hade helt kunnat lämna ute de mindre charmiga sidorna (som när pappan sitter och svär på polska över att de plockat upp en svart liftare under resan till stormarknaden), men det hade gjort personporträttet en aning endimensionellt. Nu blir Vladek Spiegelman mer mänsklig, och berättelsen kommer mig djupare in under skinnet och stannar i hjärtat som en hemsk, men viktig, påminnelse om människors grymhet och vissa personers godhet.

 The Complete Maus av Art Spiegelman, 5/5 stjärnor.

Trots den ganska gulliga stilen (med möss och katter istället för judar och nazister) är det en seriös roman, och valet av djurarter verkar inte vara slumpmässigt. I boken finns ett citat från en dagstidning från 30-talets Polen där skribenten fasar över att Walt Disney valt att göra tecknade serier om en talande mus: möss som ju är skadedjur och djurrikets avskum! I sin artikel avslutar skribenten med att skandera sitt hat mot Disney, mot Musse Pigg, och avslutningsvis även mot judar. Att sedan välja katter som tyskarna och att låta polackerna vara grisar känns klockrent, då ju även grisar ses som skadedjur (trots att de egentligen är extremt renliga), och ordet swein är en av tyskans vanligaste svordomar... Det uppstår också en härlig meta i berättelsen när vi får följa Arts diskussion med sin fru om vad hon ska få vara för djur i hans serie, då han inte ser det som självklart att hon också ska vara en mus, trots att hon är konverterad jude. Det skapar ytterligare paradoxer då Spiegelman ju skriver en bok om hur vidrigt det är att dela in folk i vi och dom, men hur han själv ändå bidrar till det på ett ofrånkomligt sätt. 

 
Art har också valt att inte ändra eller förfina pappans brytande engelska, och det stör mig inte det minsta. Snarare tvärtom. Jag vet inte hur jag hade känt om engelska var mitt modersmål, kanske hade det varit mer knaggligt att läsa då, men faktum är att man kommer in i det fort. Eftersom ordföljden och ordvalen ofta är felaktiga men ändå följer ett mönster lär man sig snabbt Vladeks "språk". 

 
Sammanfattningsvis är skildringen om kriget, om det obeskrivligt fruktansvärda i att vara jude i 30-talets Polen, och den nu åldriga musen Vladek som tillbringade krigets sista år i Auschwitz både skrämmande, varm och ofattbar. Det är en helt otrolig levnadsberättelse som Vladek delar med sig av, och många gånger är det svårt att tro att det ens är sant. Och ändå är det bara 80 år sedan..! Rekommenderas starkt och är fortfarande oerhört aktuell.

Suicide Forest - Jeremy Bates

Jag har länge funnit den japanska skogen Aokigahara (den så kallade självmordsskogen, eller Sea of trees, vid foten av Mt Fuji) fascinerande på ett makabert sätt. När jag fick nys om att det fanns en bok om platsen (och att den dessutom var den första i en serie) kände jag därför att jag var tvungen att läsa den. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar innan jag satte igång, jag var mest inställd på att bli skrämd, och antagligen även på att bli besviken. För i ärlighetens namn är de flesta skräckromaner oftast ganska platta. Skräcken övergår så lätt till splatter/slasher/blood n gore, alternativt är den svår att ta på allvar på grund av huvudpersonernas ologiska och irrelevanta beslut. De har också en tendens att vara ganska enkelspåriga ur ett berättarperspektiv, eftersom de rent logiskt (för att hela tiden trigga skräcken) bara blir mer och mer obehagliga ju närmare slutet vi kommer, och därför har svårt att hålla fast mig som läsare under en längre tid. Suicide Forest klarar sig dock riktigt bra ut ur alla dessa fördomar:

– Huvudpersonen, Ethan, tar hela tiden beslut som jag känner att jag kan förstå. Han hanterar situationer på ett logiskt och mänskligt sätt, och även om jag inte alltid håller med honom så argumenterar han för sina val och åsikter på ett sätt som gör att jag ändå köper det. 

– Turligt nog håller den psykologiska skräcken i sig länge, och det är först på slutet som det eventuellt kan pratas om lite väl mycket hack & slash. När det väl inträffar är det dock fullt förståeligt utifrån den väg berättelsen tagit, eftersom det oundvikligen har byggts upp mot det. Jag är iallafall tacksam för att det inte var mer, och att det inte började tidigare i berättelsen. Ibland blandas skräck ihop med gore kan jag tycka, och det känns ibland som att skräckberättelser hyllas mer för att de är vidriga rent blodtörstigt, snarare än att det är en skräck som successivt har byggts upp. Jag är dock inget fan av blood n gore-genren. Jag vill istället ha en krypande obehagskänsla, en sådan som får mig att titta mig skrämt omkring, börja flacka med blicken och ständigt vara rädd för att få syn på en skepnad i ögonvrån. Det är främst den andra sortens skräck som det bjuds på i Suicide Forest, vilket jag uppskattar.

– Rent berättartekniskt tar sig också författaren förbi problemet med den nedåtgående obehagsspiralen (dvs att det bara måste bli värre och värre), genom att hela tiden låta Ethan dela med sig av tillbakablickar och minnen från sitt liv i Wisconsin. Han kommer ofta att tänka på tidigare händelser eller gamla vänner, som det otäcka varvas med på ett mycket skickligt sätt och som får mig som läsare att slappna av från det obehagliga emellanåt. Det gör att boken går mer i skräckblandade vågor och då behöver inte saker och ting trappas upp för att bli värre. Det räcker med att Ethan släpper minnet och återkommer till nutiden och sin förvirrade plats i självmordsskogen. Då kommer obehaget tillbaka.

 Suicide Forest av Jeremy Bates, 3,5/5 stjärnor

Så, allt som allt är det en riktigt bra skräckroman, och jag slukade den på bara några kvällar. Det enda negativa är att den aldrig blir riktigt, riktigt obehaglig. Det stannar av lite i mitten och barkar sedan iväg i en något oväntad och något överdriven riktning som jag inte riktigt gillar, och därför haltar betyget lite. 3,5 hade varit perfekt egentligen. Jag-formen, karaktärerna och inblicken i den japanska kulturen är bokens starkaste sidor. De svagare sidorna är den något medelmåttiga skräckupplevelsen, och avslutningen (utan att säga för mycket). Dock helt klart läsvärd och underhållande!

 
Böcker, Skräck, Thriller | | Kommentera |
Upp