Vargbröder - Michelle Paver

Vargbröder var... helt okej. Beskrivningen av relationen mellan Torak och Ulv är fin, och det blir smärtsamt realistiskt framåt slutet. Men själva boken handlar framförallt om att de går, och går, och går, och av olika skäl (där slumpen hela tiden verkar vara inblandad) ramlar de över de olika delarna de behöver för att få hålla audiens för "Världsanden": en stentand, ett par ögon av oklart material och en lampa (?). 

 Vargbröder av Michelle Paver, 3 av 5 stjärnor. Bild lånad härifrån.

Översättningen lämnar mycket att önska, det är ofta syftningsfel.  Ibland blir det rent av komiskt (som när elden och snön nämns i samma mening, och Torak sedan använder det ena (troligen elden, men i texten faller syftningen på snön) för att värma sig under armarna), och ibland blir det bara irriterande svårt att hänga med.

Vargens olika tankeord för allt är gulligt en stund, men blir mest irriterande efter att man har läst länge. Alla ord, som "Den-varma-besten-som-biter" eller "Det-snabba-våta" blir så larvigt på svenska: förhoppningsvis gör de sig bättre på originalspråk. Min tanke är att om jag någon gång känner för att fortsätta läsa del 2 så ska jag försöka undvika den svenska översättningen.


Folk har jämfört den här boken med Hungerspelen. Jag tycker det, efter att ha läst ut Vargbröder, känns skrattretande. Det händer ju ingenting i boken! Det är aldrig en riktig kamp om någonting! Det känns aldrig som att något står på spel! I Hungerspelen händer det saker från första början och det är nästan alltid spännande, eller sorgligt, eller roligt: alltid någon form av känsla som kommer från det man läser. I Vargbröder var det i så fall mest känslan av sömnighet som kom som ett brev på posten. Jag är ledsen, men jag rycks inte med. Jag finner inte sympati för någon som trycker ner sin hunds nos i backen när den "gör fel" (det är en varg! Det är en VALP!). Jag hade så gärna velat hitta en ny Hungerspelen, men den jämförelsen är helt klart out of the blue. Jag förstår inte riktigt vad folk har sett i Vargbröder, om jag ska vara ärlig.
Besvikelser, Böcker, Fantasy, Äventyr | | Kommentera |

Beckomberga - Ode till min familj - Sara Stridsberg

När jag var hemma en vecka i slutet av min semester lånade pappa ut en bok till mig som jag velat läsa ett tag: Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg. Han menade att jag skulle hinna läsa ut den under veckan, och det gjorde jag. Boken var lättläst och gick fort att läsa klart. Den handlar om berättarjaget och dennes pappa, Jimmy Darling, som blir inlagd på mentalsjukhuset Beckomberga under 70-talet. Egentligen tycks han inte lida av någon direkt mentalsjukdom, snarare är han en missbrukarpersonlighet med dödslängtan. Det här väcker dock eftertanke hos mig. Att man har en sorts föreställning av vad en mentalsjuk person är: något extremt, som scitzofreni eller paranoia. Men Jimmy Darling ÄR sjuk. Man behandlar inte sitt barn som han gör. Man ska inte behöva se på världen  på det sätt han gör, någon form av hjälp bör finnas, i ett fungerande samhälle. Darling tar spriten till hjälp, och söker skydd på Beckomberga.
 
Det var intressanta och ganska spännande personer som var inblandade i historien, men berättartekniken gick inte riktigt fram, tyvärr. Det kändes som korta minnesbilder som bara placerats in i boken här och var, inte nödvändigtvis där de passade som bäst, utan där de fick plats. Personerna upprepade sig hela tiden, och samma saker antyddes gång på gång. Jag tycker inte riktigt läsningen flöt på, jag fick inte riktigt fatt på kronologin, och förstod inte hur, när eller varför saker och ting utspelade sig. Kändes lite som att jag kunde hoppa över stycken här och där för att de ändå inte hade något att göra med sidan som kom därefter. Trist då ämnet var, och är, spännande!

Beckomberga - ode till min familj, av Sara Stridsberg, 2 av 5 stjärnor

En av de finaste sakerna med boken var att pappa redan hade strukit under olika talande meningar, vackra citat och tänkvärdheter. Jag älskar att läsa böcker där andra har strukit under det de anser vara viktigt. Det säger mycket om den personen, och att få läsa andras understrykningar och markeringar kan ibland kännas som att få snylta lite i någons dagbok, fast på ett icke-förbjudet sätt. Det finns alltid små dolda pärlor i alla böcker, och det är så fint att få se vilka pärlor någon annan hittar, och jämföra dem med de man själv plockar ut ur boken. 

"Amandas små "underlines", ibland med hjärtan framför"

Åh så fint! Jag lånade ut The Graveyard Book till Louise eftersom hon nämnde när vi var i Stockholm att hon gärna ville läsa den och att hon blivit sugen på den efter att jag skrev om den. Så jag tog med boken till Smögen och så fick hon låna den, och nu la hon upp det här på instagram:


"Efter en härlig vecka med Stockholm och smögen med Pierre och Amanda är det ganska skönt att komma hem o sova i sin egna säng. Amanda har snällt nog lånat ut sin bok som jag frågat ivrigt om, jag läser den med glädje, extra berikande är Amandas små "underlines", ibland med hjärtan framför. Det gör att jag läser understrykningarna flera gånger, jag försöker lista ut vad det är som gjort att hon valt att stryka under just vissa meningar, kanske gillar hon bara meningen, kanske sparar hon dom på något sätt. Hmm. Roligt är det hur som :)"

Så gulligt! Och så roligt, för det är just så jag känner när jag lånar t.ex. min syster Julias böcker också. Varför strök hon under det här, åh ja det var ju jättefint, varför tyckte hon det här stycket var viktigt? Osv. Jag stryker under av massa olika anledningar. Bra formuleringar, vackra meningar, gulliga grejer, saker jag är intresserad av.... och massor mer. Så man vet aldrig riktigt säkert! Det gör dock jättemycket för omläsningsvärdet, och är roligt att ha när man bläddrar i en bok man vet att man gillade och man också kan läsa små stycken som man liksom sparat. Så fint.
Läsning, Underlines | | Kommentera |
Upp