Prodigy och Champion, (Legend #2 och #3) - Marie Lu

Prodigy (Legend #2) - Marie Lu: Såhär några dagar efteråt är det svårt att minnas vad boken handlade om. Var tvungen att läsa sammanfattningen av den för att ens minnas? Kan visserligen bero på att jag nu läser den sista, och började direkt på den efter Prodigy så att jag säkert blandar ihop de två. Ganska jaha nähe iallafall.

 Prodigy av Marie Lu, 2/5 stjärnor

Champion (Legend, #3) - Marie Lu: Precis som med Hungerspelen och liknande böcker tenderar den här genren att utmynna i politiskt käbbel när det kommer till uppgörelsen, och Champion är inget undantag. Det är bara politiska intriger och småtjafs boken igenom, och jag hinner tröttna rätt rejält på allting långt innan sista sidorna siktas vid horisonten. Första boken i trilogin var bra, andra ok, sista tråkig. Hade i princip klarat mig utan den här.

Champion av Marie Lu, 2/5 stjärnor
 
Slutet är förresten vedervärdigt, spoilervarning: hur kan Day i ett land där de har information och uppkoppling pretty much på varenda yta (I SINA EGNA ÖGON) inte läsa en enda nyhetsartikel om June, eller få en enda fråga om henne? Att han skulle kunna ha 0 koll på henne i 10 år utan att någon annan ens tycker det är det minsta märkligt känns fullkomligt otroligt och gör att avslutningen känns helt ogenomtänkt. Inga tårar från min sida, ALLS: att June tar beslutet om att inte låta Day veta vad som hänt under de två år som han glömmer bort känns också som ett totalt egoistiskt beslut där hon försvårar hans återupphämtning och tillfriskning något extremt. Jag blev så sjukt provocerad av den töntiga "martyraktiga" uppoffringen, haha, att jag nog hade lagt ifrån mig boken om det inte var så att den redan var slut i och med det.
Bestsellers, Böcker, Young Adult | | Kommentera |

Legend (Legend, #1) - Marie Lu

Legend är den första boken på länge som jag totally binge-läste klart i ett sträck under en kväll, vilket såklart måste sägas vara ett bra betyg. Det är alltid något speciellt med en berättelse som man upplever intensivt och i ett svep - det blir nästan filmiskt.

Legend av Marie Lu, 4/5 stjärnor. Så extremt ful layout och typsnittsdesign boken igenom btw.

Boken har många tydliga influenser, kanske framförallt 1984 (no shit) och (lite mer oväntat) Death note? Kanske har Lu inte alls inspirerats av den japanska mangan, men jag känner starka likheter med the struggle mellan Light och L, som ju båda är extremt smarta och där L (som representerar polisstyrkan) försöker sätta dit Light (som kanske mer står för rättvisa även om han inte räds att döda). I Legend är det istället två underbarn som står för underhållningen. Dels är det June, som är den enda i Republiken som presterat högsta poäng på sin Prövning och därför går igenom en militärutbildning av högsta klass fler år för tidigt. Dels handlar det om Day, den ökände rebellen som lever i slummen och lever efter devisen "att ta från de rika och ge till de fattiga, och gärna spränga lite grejer på vägen ut". Omständigheterna leder till att June sätts på uppdraget att spåra Day, och deras vägar korsas. 

Sällskap i sängen under sträckläsningen <3
 
Boken är skriven i jagform, och de båda huvudkaraktärerna turas om att kapitelvis berätta om bokens skeenden. Det gillar jag, jag-form är min favorit och det är kul att få uppleva olika händelser ur olika perspektiv och med olika syn på det som sker. Gillar också att det tidigt klargörs att de är attraherade av varandra, men inte så mycket mer. Det vore nice att kyssas, men kanske en annan gång, typ. Jag är way över drypande kärleksdravel. Vill gärna ha kärlek men inte på ett konstlat eller forcerat sätt. Tycker det som sker mellan Day och June känns trovärdigt och kan känna igen mig i tankegångarna. Sen att det börjar likna ett sånt där urtråkigt triangeldrama när Thomas börjar blanda sig i sänker förstås betyget lite, men om jag tolkar Junes känslor rätt så hör hon den stora varningstrumman som drar igång varje gång mansgrisen aka "beskyddaren" aka "jag-vill-äga-kvinnor-som-husdjur"-snubben Thomas är i närheten och håller sig fortsättningsvis på beskyddande avstånd.

The Subtle Knife (His Dark Materials, #2) - Philip Pullman

Ok en månad senare (typ) är jag äntligen klar. Vilken tid det har tagit för mig att läsa den här boken! Det är någonting med Pullmans språk som gör att jag tappar koncentrationen när jag läser. Jag menar inte att han skriver illa, det gör han verkligen inte - men det är något som min hjärna reagerar på och sedan bara zonar ut från. Blir irriterad på mig själv under läsningens gång för jag tycker att boken är bra, eller iallafall helt okej, och ändå kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på andra saker nästan hela tiden!

The Subtle Knife av Philip Pullman, del 2 i serien om His Dark Materials (oklart vems svarta material men så heter serien iallafall). Sorry för otroligt förskräcklig bild men blogg.se strular vad gäller att lägga in instagram-bilder. Och ja just ja, 3/5 stjärnor får den av mig.

Precis som i förra boken så kommer den igång ordentligt först på slutet, och får med mig i både känslor och engagemang. Det är mer trögstartat i början, och jag har under lång tid i boken svårt att se vad huvudpersonernas egentliga mål är. De bara vandrar, planlöst, mot diffusa mål, för att så småningom kunna stöta ihop med personer eller tillfällen där historien kan ta ytterligare fart. Det känns som en typisk mellanbok på det sättet. Första boken hade sin tydliga strid och där hade Lyra något att försöka uppnå, nu är hon inkastad i en värld utan att veta vad eller hur hon ska ta sig vidare. Det är som en lång transportsträcka mot slutfighten som jag antar kommer att äga rum i nästa bok. Berättelsen hettar till och blir riktigt bra stundtals, men det håller inte för att vara intressant hela vägen in i mål. Jag antar att det som händer i den här boken kommer klargöras i sista, och då kanske den här makes more sense, men just nu kändes den lite "jaha". Bra, men inte i klass med första boken.
Upp