Skuggfärd - Magnus Engström

Yvonne inleder med att berätta att hennes pojkvän sedan fyra månader, Frank, varit borta i flera dagar och att hon börjar bli orolig. En natt går hon i sömnen och skriver ner en vägbeskrivning åt sig själv, som hon sedan är för nyfiken för att inte undersöka. Sedan börjar en irrfärd efter Frank, blandat med flykt undan tre galningar som av oklar anledning (iallafall inledningsvis) gör allt för att ha ihjäl henne.

Tyvärr kan jag inte ge den här berättelsen fler än en stjärna i betyg. Historien är medioker och konstig. Jag förstår inte nödvändigheten i att placera händelserna i ett framtidsuniversum - det rör bara till saker och ting. Jag tycker att Engström sätter käppar i hjulet för sig själv genom att göra så. Det väcker bara frågor utan svar; vad i berättelsen är det egentligen som stärks av att det inte är nutid? Allt viktigt - digitalt minne, bilar, boende och husdjur - är saker vi har idag. Meddelandena som Yvonne får av Frank skriver hon med vanlig penna, marmelad och blod. Även det saker vi har redan nu.

Framförallt är det dock dialogen som är bedrövlig. Nedan följer ett exempel.

De tre galningarna har tagit fast Yvonne.

Galning: Hej svejs!
Yvonne: Öh... och vilka är ni?
Galning: Ja... vi? Du can kalla oss.. Pix, Pax och Pox! (de bryter på flera olika språk, även det av oklar anledning. Kanske för att verka mystiska och tydligt markera dem som "annorlunda")
Yvonne: Är det ni som har... H-han är... Har ni...?
Galning: Avlivat..? Honom..? Frank? Ja. Det gjorde vi. Ursäkta då! Blev du ledsen?
Yvonne: Fuck! Era äckliga sjukhuven! Varför!? Berätta!
 
[...]
 
Yvonne: Från andra sidan..?! Eh.. Jaha! Ska jag tro på det!? Har ni något... bevis?
Galning: Naturligtvis. Men vi har inte riktigt time att visa.

Och så vidare. Riktigt bedrövligt, alltså. Ungefär på den nivån jag skrev dialog i mellanstadiet. Och då var jag inget vidare på dialog. Alls.

Bilderna i serien är däremot riktigt bra. Så mitt tips till Engström får bli: låt någon annan sköta manus och historia nästa gång, så står du för illustrationerna.

 

Betyg: 1/5.

Trashed - Derf Backderf

Hej klimatångest, kom och ta mej rå

Trashed av Derf Backderf. An ode to the crap job of all crap jobs. 4/5.

 

För ja den här boken spär på din klimatångest nåt jäkla gröndjävulskt. Varenda ångest-por ångar när sidorna plöjs igenom, inte bara gällande klimatet, utan framförallt klingar frågan ”vad fan håller vi på med?” på repeat. För seriöst. Den här jorden finns inte kvar länge till. Backderf ger oss inblick i det amerikanska sättet att ”hantera” sopor - dvs gräva ner ALLT - och samtidigt klargöra hur extremt mycket waste varje amerikan dagligen slänger. Det är så ofattbart mycket saker som slängs, varje dag, heeeela tiden. Vårt samhälle är UPPBYGGT kring det. Kapitalism fungerar ju liksom så, det kräver ständig konsumtion för att gå runt. Vilket kommer bli vår jäkla civilisations undergång, för fortsätter vi så här klarar sig inte mänskligheten länge till. VAD SYSSLAR VI MED EGENTLIGEN?!

Obs ska tilläggas att jag diskuterade den här boken med min bästis som jobbar med sophanteringen här i Linköping, och hon klargjorde att vi i Sverige har helt andra siffror än USA. Vi åreranvänder över 95% av vårt avfall, och använder sopor för att skapa energi. Vi köper även in andra länders sopor för att förbränna dem och sedan sälja det som el. Och maten förbränns och används som biogas. Så kunskapen om hur man kan använda sina sopor FINNS - den efterföljs bara inte i de länder som har den största potentialen att fucka upp jordklotet. Vilket än mer bidrar till ångest.

 

Gaaaahhh

Essex County - Jeff Lemire

Det går så fort att läsa serier, på en kväll så är de över. Ändå sätter de sig och fastnar. Det blir ett annat sorts berättande, ibland behövs inga ord utan bilderna klarar sig själva. Jeff Lemires Essex County är magnifik på det sättet. Det är inte överdrivet långa haranger av ord eller metervis av dialoger, det är sparsmakade bilder som med få streck uttrycker otroligt mycket. 
 
Essex County av Jeff Lemire, 5/5 stjärnor

I samlingsalbumet ryms tre volymer, den såkallade Essex County trilogy: Tales From The Farm, Ghost Stories och The Country Nurse. De har alla tre olika huvudpersoner men tvinnas ändå in i varandra på ett värmande sätt. Det är små inhopp i människoliven hos de som lever sina liv i Essex County, på landsbygden i Kanada. Det är sorg och ensamhet, olycka och ångest. Men också små guldkorn av glädje, av fina tillfällen och lyckliga stunder. Det är tankeväckande läsning, samtidigt en för mig extrem trigger för dödsångest och insikten om att livet är så kort och att jag redan levt en stor del av det (om jag inte dör imorgon). Mittenhistorien, om den gamla farbrorn som i stunder av klarhet tar sig ur sin demens och återupplever sina år som hockeyspelare med sin lillebror, är min absoluta favorit. Men det är tillsammans som de tre berättelserna blir som allra bäst. Sida vid sida, hand i hand med varandra.
Upp