Boktjuven - Markus Zusak

Jag fullkomligt avskyr döden. 

Döden.

Jag är så darrande skräckslagen inför mitt eget ofrånkomliga dödsögonblick att det blir nästan outhärdligt att läsa något där döden är så närvarande som i Boktjuven. För nog är han närvarande, alltid. Det är ju han som berättar hela boken.

Boktjuven av Markus Zusak, 4/5 stjärnor.
 
Jag började läsa Boktjuven första gången 2010. Det är fem år sedan nu. Jag kom ganska långt ändå, insåg jag nu när jag började om igen (fast besluten om att den här gången läsa klart den). Liesel hade flyttat in på Himmel Straße, och Max hade precis fått sin biljett. Sedan gav jag upp. Berättelsen fångade mig inte, kronologin var för jobbig, och berättaren för pretentiös. Tyckte jag då. 

Mycket av det stämmer in med min upplevelse av boken så här fem år senare också, såklart. Kronologin är knepig, mycket är berättat redan "innan" det händer, och boken är på sina ställen fruktansvärt pretentiöst skriven. Alternativt är det översättningen som haltar och får berättarrösten att låta märkvärdigare än vad den är, jag vet inte. Det är många liknelser och bildspråk som ibland får mig att vilja spy. Eller som får illusionen att brytas, som tydliggör för mig att jag "bara" läser en berättelse och inte är med Liesel Meminger på Himmel Straße på riktigt. Ju närmare slutet vi kommer, desto färre blir som tur är illusionsbrytningarna, och det kanske beror på att jag vänjer mig vid bokens märkliga sätt, eller så slutar författaren mer och mer att skriva stolpigt. Det är oklart. Mer klart är däremot att jag så småningom slutar störa mig och istället börja engagera mig. Jag börjar ömma för Liesel, och Rudy, och Hans och Rosa. Och Max, såklart. Samtidigt brottas jag mer och mer med min rädsla för döden, som blir mer och mer påtaglig ju närmare slutet vi kommer.

Jag tror den här boken kommer finnas med mig länge framöver, kanske bland annat för att det tog mig fem år att läsa ut den. Kanske också för att berättelsen nu är mer aktuell än någonsin när vi nu står öga mot öga med en upprepning av det fasansfulla som hände 1930, med allt hat och all rädsla som växer på träden världen över, och skakas ner av ordskakare som sitter på grenarna och gör skräcken tillgänglig för oss. Vi måste gro fler vänskapliga träd och skaka fram mer respekt, ödmjukhet och förståelse för varandra innan det är för sent, och att läsa Boktjuven är en bra start.
1 kommentar
Amanda

Vilka fina ord! Visst är det en viktig bok trots allt. Jag minns att jag gillade den mycket när jag läste den, men det är så väldigt längesen nu och jag är rädd att jag skulle tycka den är sämre idag, haha.