Suicide Forest - Jeremy Bates
Jag har länge funnit den japanska skogen Aokigahara (den så kallade självmordsskogen, eller Sea of trees, vid foten av Mt Fuji) fascinerande på ett makabert sätt. När jag fick nys om att det fanns en bok om platsen (och att den dessutom var den första i en serie) kände jag därför att jag var tvungen att läsa den. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar innan jag satte igång, jag var mest inställd på att bli skrämd, och antagligen även på att bli besviken. För i ärlighetens namn är de flesta skräckromaner oftast ganska platta. Skräcken övergår så lätt till splatter/slasher/blood n gore, alternativt är den svår att ta på allvar på grund av huvudpersonernas ologiska och irrelevanta beslut. De har också en tendens att vara ganska enkelspåriga ur ett berättarperspektiv, eftersom de rent logiskt (för att hela tiden trigga skräcken) bara blir mer och mer obehagliga ju närmare slutet vi kommer, och därför har svårt att hålla fast mig som läsare under en längre tid. Suicide Forest klarar sig dock riktigt bra ut ur alla dessa fördomar:
– Huvudpersonen, Ethan, tar hela tiden beslut som jag känner att jag kan förstå. Han hanterar situationer på ett logiskt och mänskligt sätt, och även om jag inte alltid håller med honom så argumenterar han för sina val och åsikter på ett sätt som gör att jag ändå köper det.
– Turligt nog håller den psykologiska skräcken i sig länge, och det är först på slutet som det eventuellt kan pratas om lite väl mycket hack & slash. När det väl inträffar är det dock fullt förståeligt utifrån den väg berättelsen tagit, eftersom det oundvikligen har byggts upp mot det. Jag är iallafall tacksam för att det inte var mer, och att det inte började tidigare i berättelsen. Ibland blandas skräck ihop med gore kan jag tycka, och det känns ibland som att skräckberättelser hyllas mer för att de är vidriga rent blodtörstigt, snarare än att det är en skräck som successivt har byggts upp. Jag är dock inget fan av blood n gore-genren. Jag vill istället ha en krypande obehagskänsla, en sådan som får mig att titta mig skrämt omkring, börja flacka med blicken och ständigt vara rädd för att få syn på en skepnad i ögonvrån. Det är främst den andra sortens skräck som det bjuds på i Suicide Forest, vilket jag uppskattar.
– Rent berättartekniskt tar sig också författaren förbi problemet med den nedåtgående obehagsspiralen (dvs att det bara måste bli värre och värre), genom att hela tiden låta Ethan dela med sig av tillbakablickar och minnen från sitt liv i Wisconsin. Han kommer ofta att tänka på tidigare händelser eller gamla vänner, som det otäcka varvas med på ett mycket skickligt sätt och som får mig som läsare att slappna av från det obehagliga emellanåt. Det gör att boken går mer i skräckblandade vågor och då behöver inte saker och ting trappas upp för att bli värre. Det räcker med att Ethan släpper minnet och återkommer till nutiden och sin förvirrade plats i självmordsskogen. Då kommer obehaget tillbaka.
Suicide Forest av Jeremy Bates, 3,5/5 stjärnor
Så, allt som allt är det en riktigt bra skräckroman, och jag slukade den på bara några kvällar. Det enda negativa är att den aldrig blir riktigt, riktigt obehaglig. Det stannar av lite i mitten och barkar sedan iväg i en något oväntad och något överdriven riktning som jag inte riktigt gillar, och därför haltar betyget lite. 3,5 hade varit perfekt egentligen. Jag-formen, karaktärerna och inblicken i den japanska kulturen är bokens starkaste sidor. De svagare sidorna är den något medelmåttiga skräckupplevelsen, och avslutningen (utan att säga för mycket). Dock helt klart läsvärd och underhållande!
