The Sign of Four - Sir Arthur Conan Doyle
De delar av berättelsen där Sherlock Holmes och dr Watson är i lägenheten, ägnar sig åt sin deduction och diskuterar livets problem och nöjen är helt fantastiska. Jag är fascinerad av Holmes som person (vem är inte det?) och rycks också med i början av det nya mysteriet och fallet som hamnar för Holmes fötter. Men sedan blir det daterat, och olidligt tråkigt. Precis som i förra boken (A Study in Scarlet). Brottet utvecklas och tar nya vändningar på ett sätt som egentligen borde innebära att varken Watsen eller Holmes behövs längre (för det var inte vad de från början var inkallade för att lösa) men ändå lyckas de snärjas in, framförallt genom att Holmes hittar ledtrådar som skurkarna tappat (ganska klumpiga skurkar med andra ord). Och i slutet, när the bad guy är fast, hålls en oändligt lång monolog av skurken i fråga, där denne berättar om sin livshistoria, precis som förra gången. Och precis som då är det minst lika segt och ointressant. Bättre (och mer troligt) hade varit om Holmes eller Jones brutit in med frågor då och då, men det sker inte. Det blir till sist outhärdligt tråkigt.
The Sign of Four, en av romanerna i Sherlock Holmes - The Complete Illustrated Novels av Sir Arthur Conan Doyle, 2/5 stjärnor
Däremot gillar jag att vi egentligen inte får någon upplösning. När skurken är färdig med genomgången om vad som hänt honom fram tills han hamnade i handfängsel hos Sherlock Holmes, körs han till polisstationen och nämns inte mer. Vi får inte reda på om han döms eller inte, huruvida hans vittnesmål tas på allvar eller om han släpps fri. Det tycker jag ger slutet en ovisshet som klingar bra överens med min syn på Sherlock Holmes. Holmes är egentligen inte intresserad av huruvida lagen följs eller inte eller huruvida den utpekade får ett straff eller inte: han vill bara ha en lösning. Svaret på vad som har hänt, och varför. När han fått det är det upp till andra att ta hand om konsekvenserna.
