Uprooted - Naomi Novik
Uprooted har tagit mig tid att ta mig igenom. Den var inte svår att komma in i: tvärtom gick det fort i början och jag fastnade tidigt. Snarare var det någonstans i mitten som den började sakta in lite, där jag till viss del tappade fokus. Jag är osäker på om det berodde på boken eller på mig, det kan mycket väl ha varit den senare.
I Dvernik, byn strax intill den korrupta skogen, väljs vart tionde år en flicka ut för att skänkas till the Dragon, den mäktiga trollkarlen som lever ett annars eremitiskt liv i sitt torn. De flickor som väljs blir aldrig desamma när det återkomme efter tio år, och ingen vet vad de tvingas göra under sina tio år med the Dragon.
När Agnieszka blir vald vet hon inte hur hon ska reagera. Hon har hela tiden räknat med att det är hennes bästa vän, Kasia, som ska bli tagen av the Dragon. Istället är det Agnieszka som sveps in i en mardröm med magi, kungligt lömskt spel och märkliga fester i huvudstaden, och också hon som tillsammans med Draken finner sig starta krig mot Skogen.
Jag slits under historiens gång mellan olika känslor. Dels finner jag det märkligt att Agnieszka inte är mer frågande i början av sin vistelse i tornet: att hon inte är mer frustrerad, ledsen och vilse. Dels är jag flera gånger riktigt upprörd över the Dragons rent hemska språk mot henne; flera gånger liknar han henne vid en förståndshandikappad och kallar henne för en idiot. Att han inte efter över ett sekel och över tiotalet förvirrade flickor senare fortfarande inte förstår dessa flickors förvirring över vad de ens gör i hans torn är nästan patetiskt. Man kan tycka att han vid det laget borde ha lärt sig att hantera deras häpenhet, och om han nu tycker så fruktansvärt illa om att beblanda sig med dem kunde han väl iallafall ha skrivit ned en lista med instruktioner om vad det är han förväntar sig av dem? Så slipper han själv bli så upprörd över deras sinnesslöhet och idiotiska beteende, tänker jag...
Andra saker som jag tycker är värda att nämna är Agnieszkas relation till Kasia. Den är djup och oförstörbar. Den orubbliga kärleken som vänskap innebär. Det är spännande att dessa "båda" kärlekar får finnas och ges plats: den djupa kärleken som finns i vänskap, och den passionerade kärleken som uppkommer från en romans, och som hon så smått utvecklar med the Dragon. Båda kärlekarna är vackra, och trovärdiga. Och de är på sina båda sätt väldigt verkliga.
Att ondskan representeras av en skog är för mig nytt (jag har ännu inte läst The Vorrh, där jag har förstått att skogen spelar stor roll), och känns som ett spännande grepp. Tyvärr förlorar boken lite fart och spänning när skådeplatsen förflyttas in till huvudstaden. Staden känns som fel forum och boken tappar fotfästet en aning. Samma sak när saker och ting förflyttas tillbaka till Tornet (utan att säga för mycket). Skogen, och boken, är som starkast när handlingen faktiskt utspelar sig i och kring just skogen. I byarna runt omkring, eller, allra helst, inne under grenverken, i tystnaden som uppstår när en skog är död och ond och inga djur frodas där. I kylan och mörkret som just den här skogen utgör, där ent-liknande tingestar vandrar omkring och likt snapphanar plockar människor för att göda de korrupta träden. DÄR är den här boken som bäst, och som tur var hittar den tillbaka dit så småningom, och kan avsluta på topp.
Hur kan jag ha missat den här boken?! Så. Himla. Fin!
Jag skummade igenom din recension (läser typ aldrig recensioner pga rädd att bli spoilad) och vill läsa den. Alltså framsidan kan ha en stor del i varför jag vill läsa (äga) den.