Den lilla bokhandeln i Paris - Nina George

Problemet med den här boken är att den inte verkar kunna bestämma sig för vad den ska vara för bok. Först börjar den som en liten puttenuttig saga om en tjock liten man utan känslor, som hjälper andra finna bot men inte kan bota sig själv. Lite sago-feeling på något sätt. 


Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George, 3/5 stjärnor.
 
Efter det slår den om och blir en komisk skildring med lite väl otroliga händelser inblandade, ungefär som Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann eller någon annan av de tok-roliga men tyvärr rätt poänglösa böckerna av Jonas Jonasson. Bokhandlaren slår följe med en författare med skrivkramp i en biblioteksbåt längs Seine, och var de än kliver i land är det spännande människor som bjuder in dem på upptåg. De får med sig ännu fler "tok-roliga" personer på båten; en kvinna som hoppade i vattnet i floden framför deras båt för att hon ville testa om hon sjönk och en italiensk kock som har sökt efter sitt första one-night-stand i 21 år. De träffar en kvinna med cancer som går omkring naken hela dagarna och författaren till en mytomspunnen bok som de bara kan finna om de svarar rätt på ett antal frågor. 

Efter den här ytterst märkliga mittensektionen av boken går den över till att vara fullkomligt seriös. Helt plötsligt blir det en vacker bok a la Paolo Coelho, med betraktelser om det egna jaget, om vår förmåga att älska och hur vi kan lära oss att glömma. Jag gråter så att jag hulkar på slutet, det är väldigt känslosamt och spot-on i de sorgliga delarna och jag tycker mycket om boken då. Men när jag är klar med sista sidan och ska överblicka vad jag läst känner jag mig mest förvirrad. Varför kunde hon bara inte bestämma sig för vad hon ville skriva för bok? Karaktärerna går ju igenom dessa förvandlingar också och det blir svårt att lära känna dem. Ta till exempel huvudpersonen, som i början endast hänvisas till som Monsieur Perdu. Han beskrivs som en Poirot-liknande karaktär, kort, med mustascher, stor mage och kluckande skratt. I mitten av boken börjar han tilltalas som Jean, och visar sig besitta kunskap likt Robert Langdon i böckerna om denne. Ju närmare slutet vi kommer desto mer är han en snygg gammal vis man-karaktär med otroligt mycket patos och ja, karaktärer SKA förändras men de här hoppen känns lite väl... otroliga. 

Sen är boknamnet ytterst märkligt också. Det passar väldigt bra in på den första delen av boken, med den lille fryntlige mannen som äger ett Litteraturapotek och botar lindriga känslo-åkommor med böcker. Men på sida 20 packar ju denne fryntlige man ihop sin "lilla bokhandel" och lämnar Paris och efter det handlar boken varken om bokhandeln eller Paris utan om en resa som några vänner gör tillsammans. Det är som att Huckleberry Finns äventyr skulle heta Det lilla huset i Saint Petersburg istället. Märkligt.

Men en fin bok periodvis, märklig bok periodvis. En bok där man kan hoppa över långa stycken och egentligen inte missa någonting, där allt kommer till en i slutet. En trea.

 
Boken bjuder dock på oändligt många fina citat, varav det ovan var en tankeväckande favorit.
Böcker, Feel Good, Kärlek, Relationsromaner, Skönlitterärt | |
Upp