Unspoken - Sarah Rees Brennan
Kami är aldrig ensam. Hon delar sina tankar och sitt innersta med Jared, en pojke som fram tills alldeles nyligen bara finns i hennes huvud. Som alltid har funnits där, så länge hon kan minnas. Men så dyker Jared upp i verkligheten, och det blir plötsligt ganska jobbigt att ha en människa i sin omgivning som kan läsa ens tankar. Samtidigt börjar också mörka och mystiska saker hända i Sorry-in-the-Vale, den lilla orten där Kami och hennes familj bor. Det hörs skrik om nätterna och uppsprättade djur hittas i en stuga i skogen. Vad är det egentligen som händer, och ska Kami och Jared klara av att vara vänner även i verkliga livet och inte bara i sina tankar?
Well, Unspoken är bra. Historien är smart och grundidén är spännande. Jag hade glömt bort att jag hade boken stående i hyllan, tills jag satte på boken som svensk ljudbok i appen jag laddat hem. Då kände jag igen storyn och scannade igenom mina bokhyllor tills den dök upp, och valde förstås att läsa den "fysiskt" istället för att lyssna på den som ljudbok.
Det bästa med boken är egentligen dialogerna. Karaktärerna är ironiska, sarkastiska och humoristiska mest hela tiden och det gör att det blir underhållande att läsa, även om jag innerst inne har svårt att tro att samtliga i en familj, samtliga i ett kompisgäng och samtliga på en skoltidningsredaktion skulle vara lika roliga och ha samma jargong.
Av någon anledning rycks jag dock inte med i storyn riktigt. Jag somnar hela tiden ifrån boken, och har ibland svårt att greppa vad som händer. Det är som att det fattas meningar här och var, eller att de meningarna som finns inte är helt tydliga med vad som händer. Som att författaren har historien klar för sig men har svårt att helt få ut den så att vi andra också ska hänga med i händelseförloppet. Och när en klasskompis på skolan går en fruktansvärd död till mötes reagerar inte huvudpersonerna nämnvärt, inte mer än på de döda djuren som hittas i skogen. Det har jag väldigt svårt att relatera till. Om det skulle ske ett mord i exempelvis Linköping, med en uppskuren kropp av en elev liggandes på en av skolgårdarna, skulle det uppstå ramaskri. Skolorna skulle inte FORTSÄTTA som vanligt två dagar senare, utan att någon nämner någonting alls. Man skulle såklart erbjuda psykologhjälp, framförallt till offrets anhöriga och vänner. Och även om huvudpersonen, Kami, och den döda flickan inte längre beskrevs som vänner så hade de varit bästa vänner en gång. Det borde rimligtvis vara en uppslitande och traumatiserande upplevelse för Kami. Men nej, hon fortsätter som vanligt, och tänker inte speciellt mycket på det. Det kändes så verklighetsfrånvänt och konstigt att boken tappade mig lite där, och hade svårt att hämta tillbaka mig sedan. Jag tror aldrig att den riktigt lyckades.
Unspoken av Sarah Rees Brennan, 3/5 stjärnor.
Well, Unspoken är bra. Historien är smart och grundidén är spännande. Jag hade glömt bort att jag hade boken stående i hyllan, tills jag satte på boken som svensk ljudbok i appen jag laddat hem. Då kände jag igen storyn och scannade igenom mina bokhyllor tills den dök upp, och valde förstås att läsa den "fysiskt" istället för att lyssna på den som ljudbok.
Det bästa med boken är egentligen dialogerna. Karaktärerna är ironiska, sarkastiska och humoristiska mest hela tiden och det gör att det blir underhållande att läsa, även om jag innerst inne har svårt att tro att samtliga i en familj, samtliga i ett kompisgäng och samtliga på en skoltidningsredaktion skulle vara lika roliga och ha samma jargong.
Av någon anledning rycks jag dock inte med i storyn riktigt. Jag somnar hela tiden ifrån boken, och har ibland svårt att greppa vad som händer. Det är som att det fattas meningar här och var, eller att de meningarna som finns inte är helt tydliga med vad som händer. Som att författaren har historien klar för sig men har svårt att helt få ut den så att vi andra också ska hänga med i händelseförloppet. Och när en klasskompis på skolan går en fruktansvärd död till mötes reagerar inte huvudpersonerna nämnvärt, inte mer än på de döda djuren som hittas i skogen. Det har jag väldigt svårt att relatera till. Om det skulle ske ett mord i exempelvis Linköping, med en uppskuren kropp av en elev liggandes på en av skolgårdarna, skulle det uppstå ramaskri. Skolorna skulle inte FORTSÄTTA som vanligt två dagar senare, utan att någon nämner någonting alls. Man skulle såklart erbjuda psykologhjälp, framförallt till offrets anhöriga och vänner. Och även om huvudpersonen, Kami, och den döda flickan inte längre beskrevs som vänner så hade de varit bästa vänner en gång. Det borde rimligtvis vara en uppslitande och traumatiserande upplevelse för Kami. Men nej, hon fortsätter som vanligt, och tänker inte speciellt mycket på det. Det kändes så verklighetsfrånvänt och konstigt att boken tappade mig lite där, och hade svårt att hämta tillbaka mig sedan. Jag tror aldrig att den riktigt lyckades.