Fyra 360-lir som avverkats under senaste tiden

Har på senaste tiden spelat igenom ett gäng gamla 360-lir som legat och "skräpat" borta vid krysslådan. Bestämde mig för att jag inte ville ha så många påbörjade men oavslutade tv-spelshistorier och så satte jag mig för att plöja dem. Här kommer en kort summering av vilka jag spelade, och vad som var bra respektive dåligt med dem. Vet inte om någon är intresserad, men vill liksom dela med mig av upplevelserna på något sätt, och är så van att kommentera böcker vid färdiglästa sådana att jag gärna lämnar ett stjärtmärke i snön även efter avklarade lir.

 
Dead Space 3: Isaac Clarke skickas åter ut på rymdäventyr till övergivna, alieninfekterade rymdskepp i den döda tysta rymden för att försegla mänsklighetens öde once and for all. Religionen utövar starkt inflytande på mänskligheten och många har vänt sig mot Clarke och dennes mission, för att istället blint följa den maniske prästen Jacob Danik. Just den sektlika religionen och dess påverkan är spännande inslag, även om de presenteras som lite väl genomonda för att verka helt trovärdiga. Jag antar det beror på att jag inte ska tvivla på mitt cause när jag skjuter sektsoldat efter sektsoldat, men för att få fram en riktigt intressant story hade jag hellre sett en mer mångfacetterad kyrklig rörelse där inte alla beskrivs som totalt hjärntvättade utan förmåga till egna reflektioner. Kvinnosynen i Dead Space 3 är hemsk, det bygger främst på att man ska rädda en damsel in distress (Clarkes föredetta flickvän Ellie, som också behövde räddas i första spelet) - och också hävda sig mot hennes nye pojkvän, Norton, om vem som har mest rätt till "egendomen", dvs kvinnan. Kräks lite i munnen av sådant. När ska tv-spel och dess utvecklare utveckla sin egen inavlade syn på hur och vad kvinnor är och kan (eller snarare vad de inte är och inte kan) och presentera oss som något annat än egendom och typ boskap? Nåväl. Dead Space ÄR underhållande och jag gillade tvåan bäst i serien, trean är lite för mycket pump-action och för lite skräck för att hålla intresset på skaft hela tiden.

 
Max Payne 3: Payne är en gammal alkoholiserad polis vars fru och barn blivit dödade någon gång i tidigare spel. Det här gör att han känner sig tom, bitter och ser på livet som något meningslöst vilket i sin tur gör att han kan kasta sig in i det ena självmordsuppdraget efter det andra utan att vara rädd för döden. Ganska klassisk polisbakgrund om du frågar mig, och inte någon speciellt djup handling heller i det här spelet. Payne anlitas som livvakt till en mexikansk miljardär och lyckas under ett diskotekbesök få miljardärens dotter bortrövad: åter ett fall av damsel in distress med andra ord, där Payne måste ställa saker till rätta genom att skjuta tusentals mexikanska kriminella. Trots tunn storyline var det ändå ett ganska snyggt gjort spel, där man kastas genom dåtid och nutid, vilket gör att platserna där striderna äger rum skiftar från Mexiko och USA och regniga mörka amerikanska bakgator till slummen utanför Mexico City. Inget för den som inte gillar cut scenes dock då ca 50% av spelet är rena filmer. Jag irriterade mig på att storyns cut scenes triggades genom att man passerade vissa (omarkerade) dörrar eller liknande, vilket sedan gjorde det omöjligt att gå tillbaka till tidigare rum och scouta vidare utan att starta om check pointen. För mig som gärna vill titta på allt och undersöka alla rum var det här orimligt frustrerande.


 
Remember Me: Ett spel som utspelar sig i ett framtida Paris, Neo-Paris, där en vetenskapsman kläckt en idé om att spara och hushålla med folks minnen på ett diktatoriskt sätt. Följer man inte samhällsreglerna blir man av med sitt minne genom en smärtsam procedur och det är just det som händer spelets huvudperson, Nilin, i prologen till spelet. Som tur var lyckas hennes kompis Edge (som hon för tillfället inte minns) hacka sig in i hennes öronsnäcka och lotsa hennes flykt ut från fängelse-sjukhuset där minnena raderas. Spelet bjuder på handkontrollshamrande de luxe, eftersom Nilin inte bär något vapen (förutom en sorts minnes-handske som hon tillskansar sig så småningom) utan istället ägnar sig åt sparkar och slag som måste utföras i kombinationer för att göra någon effekt. Ju längre och mer komplicerade kombinationer desto bättre. X-Y-X-Y-X-X-Y osv och så dodge, dodge, dodge däremellan med spakarna. Otroligt frustrerande men också förvånansvärt tillfredsställande när kombinationerna sitter som ett smäck och fienderna faller för ens fötter. Jag dog och dog och dog i det här spelet, jag har nog aldrig skrikit mig så hes och blivit så förbannad på cut scenes (eftersom man måste se om dem VARJE gång man dör, vilket innebär kanske 20-30 gånger per bossfight) och trots att jag till sist satt med walkthroughen uppslagen på telefonen hela tiden tog det mig tid att bli klar. Det fick förvisso sin förklaring när achievementsen för avklarat spel trillade in till tonerna av slutscensmusiken: jag hade spelat igenom spelet på absolut mest mordiska svårighetsgraden. I TRON om att jag spelade på lättaste... Suck. Haha. Det förklarade också varför jag under spelets gång tyckte mig vara så förbannat überkass: hur kunde det vara så urbota svårt på allra lättaste nivån? Kul med en tjej som huvudperson, med en svart mamma i en hög maktposition dessutom. Det ser man inte ofta i spel.

 
Rage: Märkligt att jag inte tog mig igenom det här spelet tidigare, då det egentligen innehöll typ allt som jag gillar med spel? Det ÄR Betheshda som gjort det (<3), det är första-person, i stort sett oändligt med ammunition och obeskrivligt vackra omgivningar. På minussidan lite väl mycket bilåkande men när jag väl lärde mig grunderna var det inte så svårt, bara jag undvek allt onödigt extratävlande på bilbanorna (så urbota tråkigt ju). Man vaknar som enda överlevande efter en krash på en främmande planet - mänsklighetens enda hopp, utskickad i en cryokapsel, nedfrusen för att tinas upp på en bättre plats än den övergivna gamla moder jord. Tydligen har dock fler såna kapslar skickats ut och många av dem har vaknat innan man själv: på planeten där jag vaknar upp bor det redan tusentals människor, och minst lika många mutanter och utbölingar som vill göra livet svårt för en sådan som mig. Långt spel med orimligt få kvinnor men vackra vyer och roligt skjutsystem och mycket exploring. 
0 kommentarer