Steglitsan - Donna Tartt

Det var en lång bok, som har tagit lång tid att ta sig igenom. Fördelen med böcker som tar längre tid är att man hinner lära känna karaktärerna på ett alldeles speciellt sätt. I Steglitsan var det många karaktärer som växte i och med antalet sidor. Theo, Hobie, Theos mamma, Boris... till och med Theos pappa växte som karaktär och var inte rakt igenom svart eller vit. Också en alkoholist har sina gråskalor. 

Steglitsan av Donna Tartt, 4/5 stjärnor. 
 
Jag måste säga att mina förväntningar var väldigt höga, och att de tyvärr inte uppfylldes till fullo. Det är så många som lovprisat boken att jag hade förväntat mig så mycket mer. Kanske är det orättvist mot boken att döma den mot vad andra har sagt, men jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken. Jag älskade mystiken i Den hemliga historien, det som lågt dolt och förblev magiskt mytologiskt. I Den lille vännen var det istället den amerikanska landsbygden som trollband mig. I Steglitsan blir det lite väl mycket personlig misär och nedstämdhet för min smak. Theo är relativt svår att fatta sympati för och det var tungt att därför "tvingas" umgås med honom under nästan 800 tidningstunna sidor. När Boris dök upp i bilden suddades det tråkiga ut, och pojkarnas relation var en dröm att läsa om - destruktiviteten till trots. Men när det var dags för Theo att börja om på ny kula i New York var det återigen lite tomt att lämnas ensam med honom. Jag gillar mer de karaktärer som rör sig i Theos närhet än Theo själv, om man får säga så. 

Trots sin längd var boken lättläst. Den var liksom inte tung i läsningen. När jag väl satte mig med den plöjde jag ganska många sidor åt gången, det var fint flyt i språket och en väldigt noggrann och bra översättning. Det är väl historien i sig som inte riktigt når ända fram. Jag är åtminstone glad att jag äntligen har läst boken, den hade stått på min att läsa-lista allt för länge. Skönt att vara ute på andra sidan och ha berättelsen inom mig!
1 kommentar
Mika

Har klickat hem denna och tar sats inför ett nytt läsäventyr -men ja, den är riktigt tjock och pappret tunt som i en bibel. Men jag inbillar mig att jag får mer valtuta för pengarna då jag läser fort, haha. Ska bli spännande och se vad jag tycker, tack för att du inte spoilade. Får se vad jag tycker om Theo.

Svar: Jag läser istället ganska sakta, så det är alltid en utmaning med riktigt tjocka böcker - jag vet ju att jag kommer ha att göra en låååång tid framöver! Därför är det så tråkigt om de inte är bra. Nu var ju Steglitsan som tur var verkligen bra, om än lite deppig! Ja, det ska bli spännande att se vad du tycker om Theo! Han lämnar egentligen inte ut så mycket om sig själv, ibland kommer hans val eller tankar om saker som en chock. Man tror att man lärt känna honom och så reagerar han ändå annorlunda än vad man tror. Han är lite hal :)
amanda.