Vi har alltid bott på slottet - Shirley Jackson

Jag älskade den! Älskade älskade älskade.
Merricat, Constance och fabror Julian bor kvar i huset där morden skedde. Deras släktingar åt mat, förgiftad med arsenik, och de tre överlevande kunde endast se på när de andra plågsamt vred sig i krämpor som slutade med brutal död. Efter det talas det om familjen Blackwood i byn. Vem kan ha gjort det? Vad har de tre kvarlevande för relation till varandra? Försöker de döda varandra i huset?

Merricat ser sina promenader ner till byn för att handla mat lite som ett spel, där hon ibland får stå över ett slag och ibland får gå några extrasteg. Det är alltid bäst de dagar när ingen ser henne, för alla i byn önskar henne olycka. De viskar saker bakom hennes rygg, om att det var hennes syster som förgiftade familjen Blackwood, om att de är farliga och konstiga där uppe. Ingen vågar röra henne eller knappt se åt hennes håll.

Hemma i huset följer de samma regler som alltid. Constance lagar maten, städar, sköter huset och tar hand om farbror Julian. Merricat handlar och besöker biblioteket, och ser till att huset och hemmet är skyddat från alla utomstående. Hon sätter upp skyddande objekt och viskar mäktiga ord, och gräver ner dyrbara skatter som ska skydda dem. Men en dag har ett av skyddsobjekten ramlat ner från sin plats. Hennes pappas gamla anteckningsbok, som hon spikat upp på ett träd, har trillat ner. Samma dag kommer kusin Charles till huset... och allt förändras.

Alltså Merricat <3 Vilken karaktär! En 18-åring för alltid fast i sin barndom, med ett starkt behov av att ha sin omvärld oförändrad och likadan som den alltid varit. När jag läser får jag känslan av att jag också vill bo i huset med de här två systrarna; de får allt sjukt och knäppt som försiggår där att låta mysigt, ombonat och trevligt. All mat de äter, allt Constance kan fixa, deras obrytbara relation till varandra - such wow. Behöver jag säga ytterligare en gång att jag älskade den här boken?

0 kommentarer